Utbredning
i rapportområdet:
Häckar tämligen allmänt längs kusten, sparsamt
i Hjälmaren och Mälaren samt åtminstone vissa
år i Båvenregionen och i sprickdalssjöarna
i den östra delen av landskapet.
Utbredning/häckningsområde
i Sverige:
Småskraken häckar i Norrlands inland, längs
hela vår kust, i de stora sjöarna samt lokalt på
det småländska höglandet. Stora utbredningluckor
finns i inlandet mellan dessa områden.
Flyttning:
Flyttar i september - december till södra Östersjön,
Nordsjöländerna och mellan Europa. Kommer åter
i mars- maj. Vid milda vintrar, då isen ej lägger
sig, påträffas den regelbundet, medan den under
isvintrar bara ses i enstaka exemplar i de öppna vakar
som oftast finns i Oxelösunds skärgård.
I södra Österjön kan det under vintern samlas
upp mot 50.000 småskrakar som kommit ner från
både Sverige, Finland och norra Ryssland.
Kommentar:
På liknande sätt som ejdrar så lockar småskrake
honorna ofta till sig ungar från varandra, så
man kan se en hona åtföljas av mycket stort antal
ungar. Detta står kanske i samband med skrakarnas speciella
fiskemetod. När de upptäckt ett fiskstim ordnar
de sig nämligen i rad, sida vid sida, och hela kedjan
rycker sedan fram mot stranden så fiskarna blir lättare
att fånga. Dessa "notvarp" blir ju naturligtvis
effektivare ju fler fåglar som ingår i kedjan.
Namnet användes första gången 1835. "Små-"
kommer av att den är mindre av de två vanligaste
skrakarterna i Sverige. Arten har även kallats för
pracka, som är ljudhärmande, och stenskrake. Småskraken
har en lång historia i Sverige. Gissningsvis var arten
mer allmänt spridd i södra Sverige så sent
som under tidigt 1900-tal. Därefter har beståndet
minskat under resten av 1900-talet. Vad minskningen beror
på är ej klarlagt. Kring mitten av 1970 beräknades
beståndet till 18.000 par för att senare under
1990 sjunkit till ca. 14.000 par.
|