Utbredning i Sverige:
Huvuddelen av beståndet finns i sydöstra delarna av landet, men förkommer i mindre omfattning även i de sydvästra delarna och sporadiskt längs med Norrlandskusten.
Antalet häckande par i Sverige är tyvärr inte särskilt väl känd. Men har uppskattats till mellan 20000 par och 50000 par.

Historik:
Namnet används första gången 1871. "Skägg-" syftar på artens karaktäristiska kindtofsar. Arten har också kallats vitstrupig dopping, stordopping och silkesand. Silkesand kallades den för att den ofta ligger liksom på sidan i vattnet och visar den sidenvita undersidan. Många trodde förr att denna utpräglade vattenfågel, som endast med största möda förmår att kravla sig upp i sitt våta bo, skulle ha det besvärligt att ta sig söderut. En del undrade om den inte simmade större delen av vägen ner till Medelhavet. Nu vet vi att den flyger hela vägen och att den dessutom är den snabbaste flygarna av simfåglarna. En gammal konservator sa en gång att av alla fåglar är skäggdoppingen den som är lättast att flå. "Man kan sparka av skinnet, utan att det skadas!" Det är oerhört segt och hållbart. Förr användes det till jaktväskor, muffar och hattar, och man har handlat med doppingskinn som med pälsskinn. Enbart från Omsk i Ryssland exporterades bortåt 100.000 skinn om året.

Flyttning:
De flesta skäggdoppingarna lämnar oss i september och november och tillbringar vintrarna i västra och sydvästra Europa och Medelhavsländerna. Varje vinter dröjer sig enstaka exemplar kvar längs kusterna. Vid något tillfälle har även övervintring i öppet inlandsvatten skett. De återvänder från vinterkvarteren under mars - mitten av maj.