Fiskgjuse
Pandion haliaetus

En häckande art.


Fiskgjuse från Skåra viltvatten, Nyköping. Foto: Thomas Larsson

Text från bla Förteckning över Sörmlands fåglar (1992). Fiskgjusen, Sörmlands landskapsdjur, häckar vid kuster och invatten över nästan hela landet utom på Gotland. Stammen är starkast i Mälardalen, omkring Vänern, vid nedre Dalälven och i södra Småland. Arten riksinventerades 1971 och i Sörmland registrerades 257 par (Ahlbom, 1972). Med utgångspunkt från dessa siffror uppskattades antalet par till omkring 300. Uppskattningen från 1971 torde vara giltig fortfarande, även om gjusen enligt muntliga uppgifter i viss mån flyttat om sina positioner. Antalet skogshäckande par har minskat i Mälarmården, medan antalet i gengäld ökat i östra Mälaren. I Nyköpingstrakten uppges numera ett något ökat antal par häcka medan Eskilstunatraktens antal minskat något. Sina starkaste fästen har gjusen vid fisk- och örika sjöar som Mälaren, Hjäl-maren, Långhalsen och Båven. Sörmlands sjörikedom i övrigt bidrar till att fiskgjusen är ett representativt landskapsdjur trots att den är fåtalig i skärgården (Ljungberg, 1986). Fiskgjusen betraktas som hänsynskrävande och har varit föremål för en rad undersökningar i syfte att eliminera hot. Införda restriktioner i användningen av vissa biocider har för närvarande tryggat reproduktionen, vilket visas av undersökningar gjorda i bla Båven. Fiskgjusens krav på boplats, i toppen av en oftast gammal tall nära till vatten, bidrar till kraven på hänsyn. Landstig-ningsförbud vid boplatser i vatten med livligt friluftsliv har positivt påverkat häckningsresultatet. Hänsyn i skogsbruket, där befintliga och presumtiva boträd måste lämnas vid avverkning, är slutligen nödvändig för bevarandet av Sörmlands förnämliga fiskgjusestam. Fiskgjusen anländer tidigast i slutet av mars, oftast i början på april och flyttar bort i augusti-september.
Svalanlänkar
	Bilder på arten i rapportområdet.