Utbredning i rapportområdet:
Arten är spridd över jordbruksmarker i hela landskapet. Beståndet hålls idag troligen uppe enbart genom nya inplanteringar, stödutfodring vintertid och andra viltvårdsinsatser. En anledning till detta är rimligen att fasanen i början av 1900-talet inplanterades här och inte utgör ett naturligt inslag i vår fauna.

Utbredning/häckningsområde i Sverige:
Häckar mer eller mindre allmänt i landets södra delar upp till norra delarna av Uppland. Förekommer mer sporadiskt längre norrut. Det nuvarande beståndet har uppskattats till 25.000 - 100.000 par. Från 1960-talet har fasanen minskat i antal. En starkt bidragande orsak är med största sannolikheten jordbrukets modernisering och rationellare drift.

Historik:
Namnet nämns 1580, och är ett försvenskande av "Phasis" som är en flod i Georgien. Arten har även kallats vanlig fasan, jaktfasan och ädelfasan. Sveriges fasanart kallas ofta för ringfasan eftersom den har en vit halsring.
Fasanen är ingen naturlig art för den svenska faunan. Redan 1740 gjordes försök med inplanteringar men det var först i slutet av 1800-talet som det lyckades ordentligt. Transkaukasien torde vara det västligaste område där artens förekomst är naturlig, och greker och romare fick de första tamfasanerna därifrån.

Kommentar:
I Sverige har flera försök gjorts att anlägga så kallade fasanerier, det första försöket gjordes i Ulriksdal av drottning Lovisa Ulrika. Det hade ingen framgång och lades snart ned. 1846 lät kung Oskar I inrätta ett fasaneri i Fiskartorpet nära Stockholm, men uppfödandet misslyckades gång på gång, varför även detta företag upphörde, 1852. Även försök vid Näsbyholm i Skåne, vid Adelsnäs i Östergötland och på Öland att införa fasaner misslyckades med att åstadkomma varaktiga resultat. Större framgång hade det storskaliga fasaneri som friherre Oscar Dickson anlade på Visingsö 1879. Här övervintrade fasanerna i det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter Dicksons död (1897) lades fasaneriet ned. Men 1905 levde där fortfarande förvildade fasaner. Senare lyckades man dock på flera ställen, särskilt i Skåne och Östergötland, med att uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det fria.

Häckningsområde utanför Sverige:
Den härstammar från sydöstra Europa och Mindre Asien.